Livet är en karusell!
Allmänt
Juli 2023
Min bilddagbok
Exeggutor.seBehind those hazel eyes.
03:06:04 | 
Hejsan.
Nu fick jag lite känsla tillbaka för att skriva. Har fått några tänk om som har fått mig att vilja skriva igen. Dock försvann dom nu när jag väl letade efter dom, men dom kommer nog fram under tiden jag skriver. Just nu skriver jag så sent för jag ska vara hemma imorn. Magsjuka-varning! Fick inte komma till skolan för Ullman, dissen det! Ja, i fredags fick jag äntligen träffa drömprinsen för första gången någonsin. Blev dock inte så speciellt som man förväntat sig tidigare. Men jag får väl vara glad för att jag ens fick se de ögonen som jag så länge längtat efter. Kvällen gick, ullman & B var bara fulla så vid 3 halv 4 gick vi hemåt. Sov. Sedan dagen efter åkte fröknarna med bussen hem till Karlstad. Jag la mig och sov lite till. Försökte få tag på Jokki men ja, även han dissade. Hade fixat till mig lite ifall han skulle vakna till liv och komma ridande på sin vita hingst(röd saab). Dock var det ett önsketänkande på högnivå. Jag gjorde inte så mycket på lördagskvällen mer än att se på svensson, svensson och beundra vad jag hade fixat till med Emelies bilder som jag skulle redigera. Var vaken inpå Anna-dagen, la mig dock inte i en vettig tid. Vaknade 07.22 av magont och illamående. Buuäääh! Kvälningarna kom en gång och en andra gång. Raskt ut till köket hämtade jag en skål, tog lite vatten i och la brevid min säng. Svårt att somna om när man har feber och magont vill jag lova! Wellwell, min namnsdag gick åt till att typ spy och sova. Avslutade kvällen med ett 6 timmars långt telefonsamtal. Idag har väl allt gått till tvn, frukt, vatten och små provat olika saker för att spyproceduren inte ska ske igen. Pappsen är sjuk, stackarn. Och Mimman hon blir sjuk varannan dag nästan, då är hon alltid välkommen att sova i min säng. Jag ska alltid ta hand om dig, min lilla pärla. Vad skulle jag göra utan dig?
Just nu i denna stund så sätte jag i mina mp3 lurar i volyminställaren som sitter i datorn. Bara jag kan höra vad som kommer ut och ingen annan. Såhär gör jag oftast när jag vill stänga in mig för när jag lyssnar vanligt så vet jag att många andra kan komma och lägga sig i. Det är som det där bruset i en kommunikationsprocess. Det som stör det fina i musiken. Men ibland så är jag även rädd för att vara ensam. Är rädd när jag stänger in mig på detta sätt med tanke på att jag inte hör något annat än musiken. Det är som att höra musiken när man är död. Det är bara kroppen och musiken som finns i ett vitt tomma intet. Känner mig inte trygg när jag gör på detta sätt. Tänker för mycket än vad jag borde. Jag kan höra mina egna hjärtslag. Jag kan höra mina lungor vidgas. Det är då ensamheten är som grymmast.
Börjar starkt fundera på om den här bloggen handlar om dig eller ej. För när du är ur min bild så finns det inget att skriva om längre, allt bara försvinner för mig. Men nu, så kommer det igen. Alla tankar och funderingar som skrivits ned här återupprepas och jag börjar som från dag ett att fundera om samma rulltrappa igen. Fast nu vill jag mer försöka vända på allt posetivt om dig. För jag vill inte falla, jag vill inte det. Jag är svag för dig. Är så förbannat trött på mig själv att jag ska vara sån här. Varför var jag av alla tvungen att bli som en lätt antändlig tändsticka? Hatar att jag ska vara sån, nästan så jag hatar mig själv. Ska nog bli nunna, stänga in mig i ett kloster där bara jag och mina djur ska bo. Detta kan jag inte skylla på dig när vi båda vet att det är mig felet sitter. Försöker driva bort mina känslor genom skämt, men fan när det blir seriöst så brister det för mig. Vad ska jag göra då? Klarar inte av att prata med en person under tiden tårar läcker på kinden. Nej, nu pallar jag inte ens skriva om det något mer. Jag önskar nog mest att jag var perfekt åt dom jag själv anser vara perfekta. Ibland önska jag att jag avr lite mer än perfekt, typ speciell. Känns oftast som att jag saknar det som jag mest önskar att jag hade. Men nu blir det fan sängen, en dag imorgon också. Glöm alla bekymmer, det kommer nya imorgon.
If you could see the other side of me.
BED IS CALLING!
Anna Molander
Nu fick jag lite känsla tillbaka för att skriva. Har fått några tänk om som har fått mig att vilja skriva igen. Dock försvann dom nu när jag väl letade efter dom, men dom kommer nog fram under tiden jag skriver. Just nu skriver jag så sent för jag ska vara hemma imorn. Magsjuka-varning! Fick inte komma till skolan för Ullman, dissen det! Ja, i fredags fick jag äntligen träffa drömprinsen för första gången någonsin. Blev dock inte så speciellt som man förväntat sig tidigare. Men jag får väl vara glad för att jag ens fick se de ögonen som jag så länge längtat efter. Kvällen gick, ullman & B var bara fulla så vid 3 halv 4 gick vi hemåt. Sov. Sedan dagen efter åkte fröknarna med bussen hem till Karlstad. Jag la mig och sov lite till. Försökte få tag på Jokki men ja, även han dissade. Hade fixat till mig lite ifall han skulle vakna till liv och komma ridande på sin vita hingst(röd saab). Dock var det ett önsketänkande på högnivå. Jag gjorde inte så mycket på lördagskvällen mer än att se på svensson, svensson och beundra vad jag hade fixat till med Emelies bilder som jag skulle redigera. Var vaken inpå Anna-dagen, la mig dock inte i en vettig tid. Vaknade 07.22 av magont och illamående. Buuäääh! Kvälningarna kom en gång och en andra gång. Raskt ut till köket hämtade jag en skål, tog lite vatten i och la brevid min säng. Svårt att somna om när man har feber och magont vill jag lova! Wellwell, min namnsdag gick åt till att typ spy och sova. Avslutade kvällen med ett 6 timmars långt telefonsamtal. Idag har väl allt gått till tvn, frukt, vatten och små provat olika saker för att spyproceduren inte ska ske igen. Pappsen är sjuk, stackarn. Och Mimman hon blir sjuk varannan dag nästan, då är hon alltid välkommen att sova i min säng. Jag ska alltid ta hand om dig, min lilla pärla. Vad skulle jag göra utan dig?
Just nu i denna stund så sätte jag i mina mp3 lurar i volyminställaren som sitter i datorn. Bara jag kan höra vad som kommer ut och ingen annan. Såhär gör jag oftast när jag vill stänga in mig för när jag lyssnar vanligt så vet jag att många andra kan komma och lägga sig i. Det är som det där bruset i en kommunikationsprocess. Det som stör det fina i musiken. Men ibland så är jag även rädd för att vara ensam. Är rädd när jag stänger in mig på detta sätt med tanke på att jag inte hör något annat än musiken. Det är som att höra musiken när man är död. Det är bara kroppen och musiken som finns i ett vitt tomma intet. Känner mig inte trygg när jag gör på detta sätt. Tänker för mycket än vad jag borde. Jag kan höra mina egna hjärtslag. Jag kan höra mina lungor vidgas. Det är då ensamheten är som grymmast.
Börjar starkt fundera på om den här bloggen handlar om dig eller ej. För när du är ur min bild så finns det inget att skriva om längre, allt bara försvinner för mig. Men nu, så kommer det igen. Alla tankar och funderingar som skrivits ned här återupprepas och jag börjar som från dag ett att fundera om samma rulltrappa igen. Fast nu vill jag mer försöka vända på allt posetivt om dig. För jag vill inte falla, jag vill inte det. Jag är svag för dig. Är så förbannat trött på mig själv att jag ska vara sån här. Varför var jag av alla tvungen att bli som en lätt antändlig tändsticka? Hatar att jag ska vara sån, nästan så jag hatar mig själv. Ska nog bli nunna, stänga in mig i ett kloster där bara jag och mina djur ska bo. Detta kan jag inte skylla på dig när vi båda vet att det är mig felet sitter. Försöker driva bort mina känslor genom skämt, men fan när det blir seriöst så brister det för mig. Vad ska jag göra då? Klarar inte av att prata med en person under tiden tårar läcker på kinden. Nej, nu pallar jag inte ens skriva om det något mer. Jag önskar nog mest att jag var perfekt åt dom jag själv anser vara perfekta. Ibland önska jag att jag avr lite mer än perfekt, typ speciell. Känns oftast som att jag saknar det som jag mest önskar att jag hade. Men nu blir det fan sängen, en dag imorgon också. Glöm alla bekymmer, det kommer nya imorgon.
If you could see the other side of me.
BED IS CALLING!
Anna Molander
Trackback