Hello again!

Ja, nu står jag vid ett vägskäl. Ett vägskäl som kommer avgöra mina kommande framtidssteg. För några månader sedan så upptäckte vi att Mimmi inte gick på sitt högra bakben. Den kvällen bar jag upp henne i min säng och lät henne få vila där. När hon hoppade ner var allt som vanligt igen. Nu för ungefär en vecka sedan så började hon hlata igen, hon ville inte gå på samma ben! När det pågått i ungefär 3-4 dagar så ringer mamma djursjukhuset, dom säger att det kan vara en sträckning och att vi skulle vänta några dar så vi fick ge chansen för att det skulle gå över. Mimmi blev aldrig bra i benet. Igår ringde vi igen och då fick hon en tid idag. Om det inte finns något att göra åt det så tar vi bort henne.

Jag kände att jag fick ångest och inte kunde åka till Norge. Men nu när allt var bestämdt så fanns det ingen återvändo. Sedan kan jag inte lämna syrran ensam här nu när vi inte vet hur det gått. Mamma frågade om de va bäst att det bara blev gjort utan att vi skulle vara där. Men jag sa "Jag är hellre där och är med till slutet än att inte vara där och inte närvara, säga hejdå.". Men nu när tiden blev ändrad så kunde jag ju inte göra något. igår när jag skulle åka så hann jag nästan inte säga hejdå till henne. Hon var trött och orkade inte med allt som surrade runt henne. Malin tog en massa bilder så hon blev trött på blixten. Hon kunde inte gå på sitt ben. Hon orkade inte resa sig varje gång man ville henne något. Sedan när jag åkte iväg med André och Sofie så kände jag bara smärta. Tårarna ville ut men jag fick hålla mig. Kan ju inte börja gråta nu tänkte jag. Men det släppte sedan när jag fick sitta fram med André och prata, få lite andra saker på tankarna. När vi kom till Norge, då André, Sofie och Malin åkt kände jag att syrran och jag hade saker osagda. Kände att jag ville prata med henne om detta som händer, men vet inte hur det ska gå till. Det kommer ju sluta med att båda sitter och gråter pga att vi inte vet vad som ska hända.


Kvart i 10 idag ska hon till doktorn. Sitter bara och väntar på att Malin ska logga in och berätta hur det gått. Detta är nog bland det jobbigaste jag varit med om. Mimmi är ingen hund, hon är en familjemedlem som alltid funnits där. Hon har varit min bästa vän, och det är sanning! I 12 år har hon funnits och jag önskar bara att hon ska finnas hela livet ut. Som pappa sa en gång "En hund vet så väl när något är fel.". Under hela tiden Mimmi haft problem med foten, har jag låtsas som att allt varit som vanligt. Att hon är bra i benet osv. Det känns så falskt av mig just nu, man såg på henne att hon liksom sa "Jag har problem med benet, jag kan inte göra allt vi gjort tidigare Anna!". Mimmi har sett mig ledsen, glad och arg. Så hon såg väl vad som fanns bakom masken.


Mimmi har alltid fällt mycket hår, men det är inget jag skämts över att ha på mina kläder. Hon är min hund och jag skäms inte för henne! Hon har alltid varit en stor del av mitt hjärta, hon har alltid funnits där för mig. ALLTID! Spelar ingen roll vart jag har varit så har hon varit där. Hon är min bästa vän. Vet inte vad jag ska skriva för att få ur mig allt. Men en sådan hund får man aldrig igen. Om hon försvinner, så försvinner en del av mig. Hehe, fick en massa bilder från minnen vi haft ihop igår. Det får mig att le. Hon har alltid grävt runt våran hus av någon busig anledning. Perfekt bild på det.


Minnen från dom gånger vi myst tillsammans med en bra film och massa gott att äta. Dom gångerna vi gått till vårat ställe och bara njutit av utsikten och naturen. Glömmer aldrig att du är min allra bästa vän. Jag skrev ju en novell om dig min kära. Tack vare dig fick jag MVG. Min älskling, du är mitt allt. Jag älskar dig.


Nu känns de bara som att jag säger saker om och om igen som ett eko. Men jag är liksom mållös. Jag blir knäpp av att vara helt ovetande om vad som händer där hemma. Detta är otroligt jobbigt. Min bästa vän kanske inte finns när jag kommer hem..

Väntar fortfarande på svar. Ju mer tiden går, desto räddare blir jag..

MUSIC IS LIFE
Anna Molander