Hello!

Ja, nu är hennes dagar räknade. Min älskling. Struntar fortfarande i er som tycker detta är fjantigt. Ingen har tvingat er att läsa mina deprimerade rader om en hund som för er inte betyder något. Anledning till att jag skriver ner det behöver ni inte veta heller.

Just nu är det jämnt bara några timmar kvar tills du somnar älskling. Det känns svårt att gå och lägga sig nu. Vill inte missa de sista timmarna i ditt liv. Trots att du bara sover nu så ser jag dig iaf. Snart det dags att ta farväl älskling. Vi har gjort många saker tillsammans. Jag är glad att du har varit med i en stor del av mitt liv. Du har gjort livet så mycket bättre. Det är ju du som stått där när man varit ledsen och velat vara ensam. Allt är så obeskrivligt. Känner mig så totalt maktlös bara. Varför ska det bli såhär baby? När man visste att något var fel så började man gråta. Men nu gör jag inte det. Jag tror jag förtränger att du om bara några timmar kommer att vara borta från mitt liv älskling. You are a big part of me.

Nu bara åker ordspyorna ut. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad som händer innuti mitt huvud, jag vet ingenting! Allt är så huller om buller baby. Vem ska jag nu ut och gå med? Vem ska skälla när jag kommer hem? Vem ska ta upp hela min säng när jag ska sova? Vem ska håra ner mina kläder? Vem ska vara den pigga gamla hunden som alla tror är en valp? Vem ska jag nu ha som sällskap när jag är ensam? Vem ska man nu vissla på? Vem ska man nu busa med i snön? Vem ska nu vara glad för att få gå ut på en promenad? Du är oersättlig älskling. Vad ska jag göra nu?

Egentligen borde jag sova nu. Men jag kan inte. Jag är otroligt trött men jag kan inte sova. Jag vill ta vara på tiden med min älskling.

Det jobbiga är inte att hon kommer få det bättre på andra sidan av våran värld. Det är att se henne lida. Att se henne halta runt här hemma och veta att hon har så illa i sitt ben att det kan gå av vilken sekund som helst om hon halkar eller går för mycket. Innan vi fick veta vad som var felet så var allt som vanligt, förutom hennes ben. Men nu när vi vet så ser vi allt för varje timme som går att det är fler saker som händer med henne. Hon dricker mer vatten, hon har feber, hon sover mer än normalt, hon orkar inte lika mycket som förut. Först var allt så overkligt. I hennes haltade ben har hon en spricka med cancer i. Hon ser helt frisk ut, bara benet som hon inte stödjer på. Att se cancer är inte samma sak som att veta vad det är. Jag ser hennes ben och i hennes ben finns det cancer, men jag ser det inte. Att se men inte se.

Jag vet inte vad jag ska göra. Finns inte så mycket jag kan göra för den delen heller. Jag är så mållös. Detta inlägg har jag skrivit sedan 8-9 tiden och nu är klockan snart halv 4. Min baby. Nu går jag.

MUSIC IS LIFE
Anna Molander