Hello!

Ja, jag kan varna för en känslobomb till inlägg. Det är mycket att läsa så ni som inte orkar kan ge er redan här. Jag har precis lagt mig i sängen. Eller ja, jag har legat här ett tag. Mesta dels gråtit faktist. Jag trodde jag visste vad ångest är för något. Exempelvis dagen efter fylla och man minns inte vag man gjort för dumheter. Det var ångest. Eller att man får veta att man får prov nsäta vecka. Det är sånt jag brukar säga är ångest. Men nu vet jag så mycket mer. Eller ja, en helt annan synvinkel iaf.

Hela bussresan hem gick åt till ångest. Känslan av att något dåligt ska hända när jag kommer hem fast det inte gör det. Eller mer en känsla av att något är fel men du vet inte vad. Satt och tänkte på hur jag beter mig mot folk nu för tiden. Inte bra. Får ångest för att jag behandlar andra illa. Insåg det förut på bussen. Utan att jag tänker på det så blir jag aggressiv för minsta lilla grej. Precis som om hela världen förstod varför jag beter mig som jag gör. Jag blir t.o.m aggressiv när katterna springer runt benen och jag är stressad. Katter som inte ens fattar svenska säger jag till att lämna mig ifred. Det gör ont i mig att veta att jag behandlar andra illa. Nu kan vi snacka ångest. Att ha vetskapen om att såra någon annan eller behandla någon illa och sedan inte kunna göra något åt saken när det värsta redan har skett. Inte kunde förändra det man gjort eller det som var. Att ständigt bli påminnd om att man kunde gjort på ett annat sätt. Det man ångrar, sina val och sitt aggerande man nu inte kan förändra på.

Jag tror ångest är en känsla i kroppen som kan få en att bryta ihop när som helst. Även om man försöker hålla det inne så går det inte. Det bara brister. Det kanske inte brister ut i bara tårar, kanske i aggressioner eller på något annat sätt. Men tror man inte kan stoppa det iaf. Inte om man mår dåligt. Då är det nog svårt att se ljuset i tunneln. Ångest förr kändes mer som något man bara sa för att det kändes jobbigt för stunden. Något som varar i några minuter och sedan dör ut för det blir icke akutellt.  Men känslan i mig nu, den vill inte försvinna och kommer inte försvinna, inte än på ett tag iaf. Kanske när stormen har lagt sig. Kan inte direkt förlåta mig själv för allt dumt jag gjort i mitt liv, det är bara att försöka leva med det. Det som har skett har skett och jag kan inte göra något åt det. Skriva upp allt dumt jag gjort och akta sig för liknande situationer är väl den enda tjänsten jag kan göra mig själv just nu.

Som person har jag alltid varit mig själv på ett eller annat sätt. Jag försöker alltid få en egen uppfattning bortom allt det jag hör. Alla gånger är inte det de bästa man kan göra. Lyssna på skitsnacket, var vaksam men släpp ändå på tyglarna. Låt inte skitsnacket låsa fast dig, det kan finnas en annan person bakom det. Många gånger har jag sagt vad jag tycker är okej och vad jag inte tycker är okej. Saker som gjort mig förbannad kan bara höras av skitsnacket och inte den riktiga grunden till varför jag är arg. Dock har jag lärt mig att inse saker i efterhand. Kalla mig efterklok. Det är det värsta man kan vara. Hatar att se saker när det händer och inte kunna veta vad som ska komma så man kan aggera RÄTT, vill kunna se in i framtiden. Då slapp jag allt detta.

Jag hoppas jag får möte på måndag, behöver verkligen det känner jag. Många gånger har jag själv trott att jag är knäpp och behöver hjälp. Men sedan har det slagit mig att det är bara messaker jag behöver snacka om, det går över liksom. Men nu, när jag känner mig så orolig i kroppen, äter som en jag vet inte vad, sover konstigt.. Ja, allting spelar in på någotvis att jag har problem. Problem jag försöker gömma för mig själv för att jag tycker det är för jobbigt att tänka på. Har liksom annat att prioritera än hur jag själv mår där inne. Kan inte "ta dagen som den kommer" för då blir jag så obalanserad och vet inte riktigt vad jag gör. När jag blev tillfrågad så trodde jag aldrig att det som händer nu skulle vara en sådan situation för att prata med någon. Trodde liksom inte det skulle behövas. Men som MLi sa till mig "Jag kanske behövde det där mer än vad jag trodde". Samma sak är det kanske för mig, jag behöver detta mer än vad jag tror just nu. Behöver kanske få ur mig allting som finns där inne fast jag inte riktigt vet vad det är som behöver komma ut? Jag är väl inte knäpp, KNÄPP så. Men jag behöver nog en del stöd på vägen eftersom den inte är lätt att gå.

Känner att detta inlägg blev riktigt känslomässigt. Ska nog försöka göra annat så jag lugnar mig. Måste börja plugga, det är tidsfördriv. Vi hörs senare!