Hello!

Ja, nu har det blivit kväll. Jag fick med mig Ronjano en sväng ut. Sedan hamnade vi här och kollade på Avatar samt käkade lite lyxmat mamma dragit fram. Skjutsade nyligen hem henne och nu sitter jag med Sara och Andreas och ser på Pirates of the Carribean Död mans kista. Den triologin är rätt nice, har hört att det ska komma en fyra. Hur nice är inte det?

Imorn är det påskbord hos mormor. ATM känner jag mig inte så sugen. Är fortfarande mätt sedan vi åt förut. Får se om man orkar äta imorn. Har nämligen åkt på en förkylning som sitter och trycker i halsen på mig. Precis som att jag inte kan äta något för då spyr jag. Äcklig känsla. Hoppas detta virus försvinner fort.

Ja, jag har ju nämnt i några inlägg nu att jag ska släppa bomben och det ska jag göra nu. Detta har varit jobbigt för mig att inte kunna förklara och när jag väl gjort det så har tårarna kommit. Det gör dom nu också. Kan inte riktigt sätta grepp om situationen och jag har inte riktigt insett vad som ska hända heller. Men det är iaf så att vi ska sälja vårat hus. Huset som jag bott i hela mitt liv. Alla minnen som finns här kommer liksom inte kunna upprepas längre efter Maj-Juni. Kul att få flytta tänker ni kanske, inte när det huset inte kommer finnas som hem längre.

Många i släkten säger att det är positivt men jag vet inte om jag kan hålla med om det. Tanken är att mamma ska flytta till Karlstad med min lillasyster och jag med stora syster ska bo hos pappa ute i skogen. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mina känslor om detta men det är inga bra känslor. Eftersom jag tar studenten så känns det tyngst. Det kommer liksom i kläm. Jag hinner inte skaffa ett nytt liv förens ett annat är avslutat. Jag blir liksom tvungen att bo i skogen ensam. Med tanke på att min syster bor mesta dels i Norge och pappa jobbar borta. Jag vet inte vad jag ska göra. Har inget val längre.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för längre. Att gå ensam på balen är som jag tidigare sagt, inte lika viktigt för mig. Nu är det mer vad jag ska göra eftersom jag placeras ute i skogen utan bil. Det är ju sant, jag kan cykla. Men till vintern då? Ska jag gå då eller hoppas på att någon vill komma till mig? De enda som följt med dit är Andreas, Ronja och Linn. Sedan har jag ju suttit där själv med mössen och hoppats på något fint sällskap.

Och om jag kommer in i Sunne. Hur ska jag ta mig dit då? Finns det ingen bil så kan jag ju inte ens ta mig till Kil. Jag känner mig så låst. Snacka om att försvinna från omvärlden. Nu kan jag gå vart som helst utan att behöva gå en mil för det. Men när jag är hos pappa så får jag nog gå 1,5 om jag ska gå fram och tillbaka. 5,6 är det från huset jag bor i till pappa. Då är det 1,2 mil om inte min hjärna fått punktering på matten.

Jag minns när jag färgade mammas hår för någon månad sedan. Då sa hon "Det känns konstigt att behöva flytta". Jag tycker det känns sjukt. Detta hus har jag uppfostrats, skapat minnen, delat min familj med i 19 år. Jag är inte redo att "flyga" ut ur boet. Speciellt inte om hela familjen ska åka ut på samma gång. Vad ska man då komma till det ställe man kallar "hem"? Familjen är ju där hem är, men om familj är överallt.. vart är du hem?

Min önskeplan här i livet var att vi skulle få bo här ända tills vi hade studerat klart och kände att vi klarar oss själva. Det var så jag uppfattade mamma och pappas planer också. Att vi skulle ha fasta jobb och flyga ut själva. Jag klarar att ta hand om mig själv, men jag är inte redo för att starta ett eget liv än. I'm not a girl, not yet a woman som Brittan sjunger. Den där tryggheten man alltid haft här kommer inte bli på samma sätt hos pappa. Det jag kallade paradis kommer jag nu få leva i hela tiden. Det fina med att åka dit kommer inte vara lika fint längre. Kommer inte uppskatta det på samma sätt. Den där känslan av att komma bort kommer att försvinna.

Detta med att vi ska sälja huset är som att det som hände för 10 år sen kommer i repris. Familjen kommer vara garaterat splittrad till hösten och jag vet inte hur jag känner för det. Visst, man har vant sig att syrran är borta. Men det finns många stunder jag skulle vilja ha henne nere i sitt rum. Då kunde man prata med henne när man verkligen behövde det. Pappa är ju ofta borta med jobbet. Det har han varit ända sedan jag kan minnas. Mamma och jag åker ofta tillsammans både till och från Karlstad. Malin gömmer sig på sitt rum ofta för att få vara ifred med sitt Japan.

Men att veta att ALLA är på olika ställen. Mamma är i Karlstad, Sara är i Norge, Malin är i Japan och pappa är ute på jobb någonstans. Jag då? Jag sitter kvar ute i skogen, ensam med 2 katter som sällskap. Sedan finns väl rådjuren, rävarna och bävrarna men det är ju inte direkt dom kommer in och ser på film med mig eller spelar kort. Jag vet att mina vänner inte "skiter" i mig för att jag bor ute i skogen, men jag förstår om dom inte åker. Kommer nog känns mig som en riktig tjötmaja när jag vill umgås. "Kom hit då?!". Usch.

Jag vet inte hur min framtid ser ut. Eftersom allting är så splittrat så kan jag inte sätta ner min fot förens jag vet vad som ska hända. Klassresa väntar, Skolbal väntar, Studenten väntar men vad kommer efter det? Vad händer om jag inte kommer in? Vad händer om jag inte får jobb? Ska jag sitta i skogen då och hoppas på att det händer något? Kanske kommer förbi en älg idag, wiho! Jag vet inte hur jag ska tänka för att det ska kännas bra. Vart är det positiva med att flytta ut i skogen? Bort från all civilisation?

Vi har redan börjat här hemma. Sålt möbler, gett bort möbler, börjat packa ner i lådor.. Jag känner ingen ro i kroppen. Tänker liksom på allting på samma gång. Skolan, min framtid, vänner, träning.. Jag vet inte allt jag ska räkna upp för att ni ska få en känsla av hur jag mår där längst inne. Jag orkar inte så mycket nu för tiden heller har jag märkt. Jag har mina ups and downs. Men tanken på att barndomshuset ska säljas och ha i bakhuvudet att någon annan ska vara här. Styra och ställa över hur det ska se ut, det känns inte okej. Känns som någon pissar på mitt revir. Kommer inte kunna gå förbi utan att tänka tillbaka på ALLT som vi haft tillsammans här.

Många som följt min blogg länge vet att min pappas hus inte är beboligt egentligen. Bara att man lyssnar på ordet mus så förstår man ju vad stugan består av. Och dom som har varit där vet vad jag snackar om. Men nu är det så att min pappa ska riva stugan och bygga om på nytt. Där kommer en till fråga, vart ska jag bo under tiden stugan är borta? Mamma bor i stan och huset är sålt, vart skulle jag ta vägen då?

Har fått se "huset" han ska bygga. Fick veta idag att jag inte ska bo i det? Eller var det bara ett oseriöst nej? Jag vet inte. Tanken var väl att jag och Sara ska tryckas in i en friggebod nog stor för oss ifrån början. Men när han skulle bygga ett hus med typ 3 sovrum så kan man ju börja fundera på vad han ska göra med dom egentligen om inte vi ska ha något att sova i? Har inte pratat med pappa så mycket om det. Börjar oftast bara gråta när jag pratar om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer jag bara bli arg.

Alla mina saker kommer att packas ner i lådor. Kommer bara ta med mig mitt halva liv dit och få försöka bygga upp något på nytt. Det känns skit jobbigt. Vill helst gömma mig någonstans. Vart vet jag inte, om någon tog mig bort härifrån så skulle jag bli lycklig. Att rymma från verkligheten får mig att minnas de gånger jag åkt till Sunne för att gömma mig för en helg. Bara för att få slippa det liv man lever just nu och ta igen sig för att sedan kunna ta nya tag! Åkte till och med till Göteborg en gång för att få lätta på trycket.

Andra jag pratat med har sagt att det kan bli bra i slutändan också. Men varför ska det bli en sån procedur av det? Kan det inte gå fort och vara smärtfritt? Någon som har smärtstillande? Mitt hjärta gör ont. En del av mitt hjärta försvann när Mimmi dog, nu tas ännu den bit bort då huset jag bott i hela mitt liv ska säljas och inte finnas mer i min framtid. Varför ska saker rasa isär? Kan inte saker få läka i fred och få en chans till återställning?

Som jag sagt tidigare. No big deal for you, but it's a big deal for me. Fortsätter jag skriva nu kommer jag inte kunna somna sen och det vill jag göra. Behöver sova även om jag inte ansträngt mig något idag. Vill sova länge imorn också, får se om jag lyckas med det.

Nu vet ni iaf vad som tyngt ner mig de senaste månaderna och vad som kan få mig downtown vissa dagar. Imorn blir det som sagt påskbord och chaufför. Blir antagligen att packa ner alla mina dvdfilmer också. Vill inte städa mitt rum de sista dagarna i huset. Jag kommer nog bara gråta när jag ser alla bilder som ligger gömt under alla saker. Tror inte jag orkar en smäll som är så stor. Jag tar en lite då och då nu.

Nu vet ni. Jag ska försöka torka min tårar nu och gå mot mitt rum, sängen väntar. Godnatt på er!