Hello!

Ja, tro det eller ej.. jag är vaken. Men ska snart gå tillbaka till sängen. Sömnen ville inte vara min vän inatt. Somnade runt 2 - halv 3 och upp vid halv 8. Malin är numera lite mörkare blond, som hennes riktiga hårfärg. Dock kanske lite fläckig eftersom färgen inte räckte till hela håret. Men det blev bra iaf. hon fick tillbaka lite av sin egen färg.

Jag vet att stora syster fått lite mardrömmar angående detta med att Malin ska till Japan. Det har liksom aldrig stört mig på något sätt. Men nu när jag skulle släppa av henne vid bussen så tog det otroligt emot. Vi åker imorn natt till Stockholm. Därifrån ska hon flyga till Paris och sedan vidare. 1 år är hon borta och jag får inte se henne förens till påsk, det är ett bra tag. Det tog redan emot när hon sa hejdå till Måns och Missi hade sprungit iväg. Det var då det slog mig, ett sista farväl av våra kissemissar. Sen vet vi ju inte vad ödet visar.

Hela detta året har varit otroligt känslomässigt. Det startade med att avsluta ett kapitel, påbörjade ett nytt som jag snabbt fick avsluta igen. Sen kom beskedet om att flytta ur boet man bott i hela livet. Många säger "Man kan inte bo där förevigt". Vet mycket väl om det, men varför nu? Kunde vi inte få ha jobb och eget boende först? Det skulle kännas säkrare. Skolan var otroligt jobbig att jag bröt ihop dagen vi åkte till Magaluf. Kände mig så otroligt misslyckad. Väl i Magaluf hade jag skolan kvar i skallen även folk jag gärna velat vara där med. Sen kom balen och den var inte så häftig som väntat, detsamma med studenten. Inte alls som förväntat, snacka om att jag ville hem.

Därefter blev man ju arbetslös en lång tid. Fick måla staket hos farmor, alltid något. Det är bra. Sen har man ju gått runt i oväntan om vad framtiden har att erbjuda. Fick ett brev från Broby Grafiska, antagen till Hälsoterapeut linjen som är på 2 år. Tårar kom mina vänner, tårarna kom. Nu bor jag i Sunne. Ensamt? Det är inget skämt. Har aldrig känt mig så ensam som jag gör när jag är i lägenheten och låter tiden gå. Man tänker på allting.

Behöver aldrig mer behöva gå till tandregleringen igen. Frisk förklarad igår. Det var lycka. När jag och Malin kom hem så somnade jag en stund. När jag vaknade igen satt vi i sängen och kollade filmer på mig och Sara. Att se det leendet på min lilla syster, det var lycka. Vi satt tillsammans, skrattade, pratade, tog kort och myste med Missi. Det var lycka. Hon somnade fort när vi hade lagt oss. Själv tog det något timme eller två. Har jag fått samma mardrömmar som min stora syster?

Jag är glad för Malins skull. Jag är glad för den upplevelsen hon ska få uppleva. De erfarenheter hon kommer få och den lycka hon finner där borta. Jag är positivt inställd på detta. Men det tar emot att inte få se lilla systeryster på 9 månader. Hela familjen är utspridd, i Sverige och i Världen. Malin kommer vara i Japan, Sara är bosatt i Norge, Pappa jobbar i norra Sverige mestadels, Mamma bor och jobbar i Karlstad och jag kommer plugga samt bo i Sunne. Det är bara jag och mamma som kan ses när vi vill, hur vi vill. Gud vad jag kommer sakna alla..

Vet inte riktigt hur jag ska avrunda detta. Det känns tomt på något sätt. Jag vet att vi alla möts igen. Men att vara så långt ifrån varandra. Känns konstigt. Att bo tillsammans i 19 år och sen ska hela familjen åt olika håll och kanter. Varenda krona är värd för att jag ska få träffa min familj. Gud vad jag älskar dem!