Hello!

Ja, nu sitter man här. Pratade nyligen med Linn i telefonen och för ALLAS parter så ska jag tygla allting nu. Det är ju det enda. Ska se Jims värld nu sedan sova tror jag. Ska upp tidigt imorn och städa det sista.

Hela den här resan efter något som förr varit glömt är snart vid mållinjen. Mållinjen är att allt blir som förr. Hatar att säga orden, eftersom jag kämpat som en dåre för att pussla ihop de bitar som saknats. Men det kanske är bäst såhär? Jag menar, vem av oss kommer orka leva med den här fartfyllda resan? Ingen av oss mår bra av det, så kanske bäst att avsluta den här och nu. Den här resan har jag nog aldrig förstått mig på riktigt. Inte förstått någon och framförallt inte mig själv.

Jag tycker synd om alla de som följt mig i strömmen. Förlåt för att ni blev meddragna. Tycker det är synd att det sandslott jag bygger upp förstörs av vågorna från vattnet. But there's nothing I can do. Ever. Förlåt för att jag drog med er i något ni inte borde varit inblandade i och förlåt för att det gått som det gått. Detta är ett kapitel jag får fortsätta skriva på imorn för jag ska upp om några timmar och avsluta det sista med huset.

Vill bara dela med mig av en mening jag skrev förut på Facebook: "Vissa saker kan man inte förstå sig på och vissa saker måste man bara släppa även om man inte kan hitta någon bra anledning till det." Det är så det är just nu. Jag förstår inget och jag måste släppa utan någon särskild bra anledning. För ALLAS parter. Som jag skrev, jag fortsätter detta kapitel imorn.

Sängen kallar! Godnatt!