Hello!

Ja, nu har jag duschat och inte gjort så mycket mer än att ta kort på min nya frill, redigerat bilder och lagt in på bilddagboken. På många sätt är ju bdb bra för man blir påminnd om minnen som man kan bevara längre fram i livet. "Idag" den 22 Mars hade Mimmi blivit 13 år och tanken på att hon är borta kan jag inte riktigt ta grepp om. Hon har det bättre där hon är nu och jag är glad att hon har det bra. Men tänk om hon levde nu?

Det är egentligen ofattbart vad tiden gör med ens hjärna, ens tankar och känslor. Jag minns som det var igår då hon somnade in och inte fanns hos oss längre. Men ändå är det lite mer än 1 år sedan nu. På något sätt känns det som att många saker kommer före tanken av henne. Det skrämmer mig lite. Jag vill aldrig glömma min bästa vän. Det är ju så tomt även om vi har 2 katter här i huset. Allt är som vanligt men inget är som förr.

Jag la in min senaste novell om Mimmi på bilddagboken och tänkte göra det här också. Jag vill visa att min kärlek till min bästa vän inte kommer förloras. Hon har en stor plats i mitt hjärta och det är där hon är när jag går tillbaka och tänker på minnen vi har tillsammans. Saknar henne enormt, min ögonsten. Som jag tidigare sagt är jag väldigt rädd för förändring av det som är vardagsmat för mig. Att hon försvann var en stor grej för mig. Vem skulle jag nu gå ut på promenad med som bara fanns där utan att ord behövde sägas? Vem skulle tränga sig in i sängen och ta så stor plats som möjligt? Det är sådana där bitar som man inte glömmer. Som min mamma sa innan hon somnade in "Det kommer sitta på hornhinnan hela livet Anna".

Leann Rimes - How do I live

Idag hade du blivit 13 år hjärtat. Jag saknar dig.

Min senaste novell om dig mitt hjärta.

Varför blev det såhär? Vi skulle ju dela allt tillsammans.
Jag som skulle ha med dig till olika platser i världen,
bara för att du skulle få se hur det ser ut på andra sidan av vårt staket.
Du skulle få sitta fram bredvid mig när jag fått körkort och bil.
Vi satt ju och väntade på att snön skulle töa och marken bli grön.
Så vi kunde gå till vår plats vid älven igen. Varför försvann de stunder vi väntat på?

Allting började i november förra året.
Jag kom hem efter en sen dag i skolan då min lilla syster kommer fram
och berättar för mig att Mimmi inte vill gå på sitt ena ben.
Jag bar upp henne till min säng så hon kunde få vila upp sig.
Där låg hon i timmar bredvid mina fötter. Hörde några tunga suckningar från hennes trötta lungor. 
När hon kände att hon legat i sängen tillräckligt så hoppade hon ur sängen precis som om ingenting hade hänt,
benet var som vanligt. Vad var det som hade hänt med hennes ben?

Efter jul och nyårsfirande gick livet som vanligt.
Snön var framme och Mimmi var som förälskad i det fluffiga kristalltäcket.
Sprang hon inte runt som en dåre så snön sprutade, var det nosen som pekade långt nere i snön.
Precis som strutsen gömmer sitt huvud i marken. Lyckan som strålade runt henne, var otänkbar.
Ingen skulle kunna uppleva samma lycka som hon gjorde då snön låg på marken och fastnade som is under hennes mjuka tassar.

En dag i februari när jag kom hem från skolan så gick inte min älskling på sitt högra ben.
Den maktlösa känslan av att inte veta vad som hänt eller att hjälpa henne var hemsk. Oförklarlig.
Varför haltar hon? Har hon ont eller har hon blockerat smärtan? Kommer hon bli bra?
Tankarna om vad som skulle kunna hända fick mig på spänn. Vad gör man när man inte kan hjälpa sin bästa vän?

Fick hjälpa mitt hjärta upp och ner för trappen för hon inte skulle få ont i benet.
Hon var med mig överallt. Soffan, köket, ja till och med sov bredvid mig i min säng som hon alltid brukar göra.
Promenader blev det som alltid men kortare. Hon orkade inte längre än till kanten av vårt kvarter. 
Efter ett samtal till veterinären fick vi veta att det kan vara en sträckning så vi skulle vänta några
dagar för att ge henne en chans för förbättring. Blev det inte bättre skulle vi åka dit.

Under denna tid hade jag en Norge resa planerad. Med tanke på vad som cirkulerade runt om min ögonsten,
vad som skulle kunna hända om jag var borta gav mig ångest. Vad ska jag göra när hjärtat är 20 mil ifrån mig?
Hur ska jag kunna hjälpa henne? Fick åka i alla fall, fanns ingen återvändo.
Väl i Norge satt jag nervös och spänd över vad som pågick hemma. Hur var det med henne?

Fick en bild på henne med ett grönt bandage runt benet en kväll. Det hade gått bra med henne.
Enligt veterinären hade hon fått en spricka. Dom skulle höra av sig om det var något mer än bara det.

En stor sten föll från mina axlar när jag såg bilden på henne.
Det kändes bra att veta att allt skulle bli som vanligt igen.
Man kom tillbaka till vardagen och min baby skulle äntligen bli frisk och gå på benet igen.

Kvällen jag och min syster kom hem möttes vi av en underbart vacker Golden retriever utan det gröna bandaget.
Det första jag sa till mitt hjärta var ”Vart har du gjort av bandaget gumman?”.
Efter att ha frågat henne ett par gånger hör jag en stark röst från min mamma.
”Det är ingen idé att ha på henne bandaget, har vi på henne det lider hon bara”.

Sprickan i hennes ben var cancer. Skelettcancer. Min vän ska dö och jag kan inget göra.
Vad händer när ens bästa vän står sida vid sida med döden och du kan inte göra något?
Avlivning. Det ekade i huvudet på mig. Min bästa vän ska försvinna, förevigt. Vad gör jag nu?

Dagen vi tog bort min bästa vän var dagen då en del av mitt liv försvann.
Allt vi skulle uppleva tillsammans fick glömmas och det vi haft fick bli minnen.
Minnen som när vi badade vid sommarstugan då hon försökte rädda oss i vattnet då hon själv inte orkade.
Promenaderna längs älven till vår favorit plats.
Alla gånger hon sovit i min säng, tröstat mig när jag varit ledsen och skällt när jag varit lycklig.
Mimmi var bara inte en hund. Hon var en livskamrat, en vän. Hon gjorde livet värt att leva för, att kämpa för.
Mimmi höll gnistan vid liv in i det sista. Min baby.

Tvingar er inte att läsa, jag vill bara dela med mig av min berättelse till er. Hon är viktig för mig. Ni har säkert själva någon som är viktig för er. Tänk om en gång till om saker, en dag kanske du ångrar det.

Nu väntar min säng och tankar om en bättre plats bortom denna. Vore nice med en stuga mitt ute i ingenstans i ett annat land. Där man kunde gömma sig tills man kände att det är dags att blomma om på nytt! Godnatt på er där ute! Hoppas ni har bättre tankar än mig ikväll!

MUSIC IS LIFE
Anna Molander