Hello!

Ja, nu ligger jag här i sängen. Uttråkad, fundersam och helt jävla slö i kroppen. Jag har fortfarande pyjamas på mig. Ingen vill leka och jag orkar inte fråga någon. Eller jag vågar typ inte. Nu skulle jag kunna göra vad som helst känner jag, men måste backa den känslan. Det kan bli farligt!

Som titeln lyder "Love is life but life sucks!", jag säger som the annoying orange "True, true..". Men måste säga att mina monsterkänslor faktiskt lugnat sig på sista tiden. Förvånas icke om dom kommer upp snart igen. Igår var jag lite hyper när jag pratade med Linn. Dock blev inte bilfärd åt det hållet.

Anna hamnade snett emot norr. Det var skoj att se ett gammalt ansikte. Men kan säga att det inte var värt cashen att åka dit, haha! Shysst att säga så, men det är true true! Jag låg iaf inte hemma i sängen och tyckte synd om mig själv, som jag gör nu. Det känns helt ok!

På de senaste dygnen har jag tänkt och tänkt och tänkt. Det är inte bra att tänka för mycket, men det är bättre att tänka negativt än positivt i detta läget. Då kommer jag inte bli så ledsen i slutändan. Döda liksom det jag känner. Det kan ju bara vara någon form av fortkörningskänslor som åker på böter i slutändan liksom. Kill it, kill it!

Nu ska jag sätta på en film och äta lite mums mamma kom med. Någon som vill smaka?