Hello!

Ja, nu ahr jag varit och sett på lite film. Paul hette den. Grymt bra, skulle mer än gärna ha den bland alla mina barnfilmer faktiskt. Sen jag kom hem har jag funderat lite på min dröm. Betydde den någonting? Kanske var något jag såg igår som väckte någon som är långt in och bortglömt. Kanske meningen att jag ska minnas fast jag inte vill det just nu.

Jag älskar mitt minne. Det är grymt bra och det som är det bästa med det är att jag minns många små detaljer som gör hela mitt liv till en saga. Jag minns när jag åkte till Sanna första gången, hon mötte mig vid brandstationen. Jag minns vilka kläder jag hade på mig första gången jag träffade Niklas, min vita tröja med diamantknappar, den blå jeans kjolen och leggins. Jag minns hur jag snurrar i min blåa klänning med snäckor på till Aqua, jag var bara 4 år. Jag minns hur Joakim blev min trygghet när pappa var ett halvår i Kina. Han var min tillflyktsort från mina tårar av att pappa var borta. Kände mig omhändertagen. Omtyckt. Jag minns varenda dag från den dagen mitt älskade hjärta började halta, till den dagen hon tog sitt sista andetag. Jag minns många fina stunder. Jag minns mycket, det märks väl ändå?

Det finns både bra och dåliga minnen. Dom har vi alla varit med om, inte sant? Man lär sig alltid av sina misstag säger man, men vem har sagt att vi inte lär oss av bra stunder? Det är ju dom som gör att vi vill vilja ha mer av det vi fått. I många år har jag klagat på att jag är singel. Har haft känslan av att vara ensam kvar på jorden och tårarna har några gånger runnit. Men nu, när jag ser ut över mina 5 år i singellivet så är det inte så illa trotsallt. Jag har ett liv, jag har vänner och familj som älskar mig, jag vet att ingen kan vara bättre på att vara mig än mig själv. Det är dom ljusa sakerna i livet som gör att jag klarar mig utan sällskap nu.

Förr var min tankeverksamhet en annan, no shit about that. Ung, ledsen, förvirrad, oklok och hämndlysten. Jag är fortfarande ung, inte så ledsen som då men ledsen för att jag inte tagit till vara på saker tidigare. Jag har mer koll på vad jag vill med mitt liv och vad jag vill ska hända med det. Min kropp, mitt liv, mina beslut. Jag kan inte kalla mig vis, men ack så mycket smartare än på den tiden vi kallade förr. Hämndlysten.. det har jag varit för jag blivit sårad och vill att de som sårat mig ska känna samma smärta. Men nu låter jag det ligga, personen/personerna får själva inse hur de behandlar mig. En dag finns jag där för dom, en annan är jag borta och ingen förstår varför. Varför skall jag vara den som berättar att personen beter sig dåligt?

Jag tror att mina minnen har gjort mycket av vad jag är idag. Det finns många personer jag saknar, några jag förtränger och många som ska ha tacken för att de funnits där. Vad hade mina minnen varit utan er? Om jag inte hade träffat er, upplevt saker tillsammans med er, så hade mina minnen varit ett minne blott! Tack. För att ni, i gott och ont, tillsammans med mig skapat dessa minnen. Allt är som en dröm när jag tänker tillbaka. Det är en lycklig känsla som växer inom mig då.

Hittade en ny låt av Melissa Horn som passar otroligt bra in på vad jag vill säga. Den är väldigt inriktad på just you and me, vi älskar varandra. Men den passar, för hade jag inte träffat de människor jag mött, hade jag inte varit den jag är idag. Tycker låten passar så bra in på mig att det pirrar i magen. Därför ska jag bjuda er på ett youtube klipp med text nedanför. Det blir lättare att förstå om man läser samtidigt.




Nu ska jag sova, imorn är det skola och troligtvis jobb. Mysis, smsa. Det är guldvärt även om det för dig inte betyder något alls. Jag blir bara glad. Godnatt på er. Tack alla ni som gjort mig till den jag är idag.