Ja, nu har jag kommit hem ifrån underbara dagar i Ingenmansland. Dock har det varit very much drama, very much of birds, foxes and frogs and a very sad thing happend. Vet inte riktigt heller vart jag ska börja. Känner mig mesta dels mållös och det känns som att jag inte har något att säga alls, fast jag innerst inne vet att det är något som gnager i mig.

Förut idag fick jag vet att en gammal klasskompis har gått bort. Jag visste inte om jag hade "rätt person" i huvudet när vi pratade om det tidigare idag. Men när jag pratade med mamma så blev det bekräftat. Den är kompisen gick jag i samma klass med i 4 år. En skön person med soft inställning på livet på den tiden. Vad som hänt sen vi gick i samma klass vet jag inte. Men det känns sjukt overkligt att denna personen skulle göra såhär. Den bilden jag får framför mig den går liksom inte ihop med den sköna personen med soft inställning på livet. Inte någonstans. Inte ens lite. Jag vet inte om jag har insett det än heller. Känner mig inte ledsen eller så. Kanske är jag chockad? Personen som gick i min klass då är inte personen som gick bort. Vad hände? Saknades det mening i livet eftersom det blev som det blev? Eller var det bara helt enkelt så att det blev såhär pga att man alla gånger inte kan låta bli? Jag känner mig tom. Tänk om 10 år på en klassåterträff, så kommer vi alla minnas den sköna personen med soft inställning på livet som den var då och vi kommer alla minnas vad som hände eftersom den sköna personen med soft inställning på livet inte kommer vara närvarande. Men vi kommer aldrig få veta varför det blev som det blev. Det känns ledsamt. Att dö när man är 20 år och inte ens har påbörjat att leva livet.

Det är sådana här saker som får mig att fundera på vad människor tänker med. Vad dom tänker när det blir såhär. Vad tänker dom som gör som dom gör och varför tänker dom så? Det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu är hur jag ska leva mitt eget liv för att leva det fullt ut. Ta vara på allt jag har, även om jag behandlas som skit ibland. Hälsa på så många jag kan när jag är i närheten. Värdesätta mitt liv högre än vad jag redan gör. Om man tänker tillbaka på vad Bob Hansson sa så ska jag säga rakt fram vad jag vill. Visa min kärlek mer än vad jag redan gör. Men frågan som kommer tillbaka: "Vart blev det så ini helvetes jävla fel?".

Jag har haft en super helg. Hälsat på flera personer som jag inte sett på länge och haft det astrevligt. Men detta  tar nog mycket på mig mer än vad jag själv tror. Att jag inte känner mig ledsen är säkert för att jag inte insett det. Personen är inte den personen. Det känns wierd. Grubblar gör jag hela tiden nu. Kanske ska grubbla klart innan jag fortsätter att rabbla upp en massa ord.

Ska ha taktil i skolan imorgon så jag borde gå och lägga mig. Stackars den som ska massera mig imorgon. Okej, är det Henrik så blir han nöjd eftersom jag kommer sova som en stock. Men vi hörs imorn när jag känner mig lite piggare och kanske lite mer klarare i huvudet. Sovgott alla hjärtan små, kärlek till er!