Hello!

 

Ja, nu besitter fröken stora funderingar. Livet kan man grubbla på tills den dagen då man kliver ner i kistan och grävs ner i marken. Och det värsta är väl kanske att man hela tiden ska ligga steget före. Fick jag bestämma så skulle jag nog vilja ha allt klart nu. Barn, hund, hus, bil, jobb och allt annat som hör livet till. Bara för att få ha det gjort. Då hade jag slappnat av.

 

Men vad beror då på denna tanke att hela tiden bli färdig? Varför njuter vi inte mer av livet och tar det som det kommer? När man bollar med en coach som jobbar som städtant så kan man få fram mycket svar på saker och ting. Allting finns ju inom en och när man som mig är 22, så ska man inte behöva tänka på att skaffa barn och sånt för att få det gjort. Därför har jag nu tagit ställning och säger: Nej, jag tar mitt liv som det kommer och tar saker efter vägen. Livet må vara kort men om det nu är kort så ska det vara värt att leva. Man ska inte behöva gå runt och oroa sig över jobb, pengar, leva ensam, leva i dumma relationer. AGERA!

 

Ju mer man grubblar, desto mer stressad blir man. För man måste få sakerna gjorda. Det ska vara klart så man kan göra vad man vill sen. Att tänka såhär är, ursäkta uttrycket, sjukt. Det är då något i livet som inte står rätt till. Om det är en relation till någon, man trivs inte på jobbet eller att man rent av är omedvetet stressad så måste man agera. Vad vill jag, hur vill jag och varför vill jag göra detta med mitt liv?

 

År 2013 har varit ett tufft år för mig. Samtidigt som det har många med gångar också. År 2014 kommer jag börja helt annorlunda. För jag har tagit ställning till hur jag vill ha mitt liv just nu. Jag kanske lever i 60 år till, det vet man inte. Men det jag vet, är att jag kommer att leva i nuet så länge jag kan. Det är jag skyldig mig själv efter en snurrig start på mitt vuxenliv. Planera, men måttligt! Vara realistisk, är saker möjliga? Vad vill jag få ut av mitt år 2014 i hälsa och välmående?

 

Det som varit tuffast för mig i år är nog när jag blev lämnad med ett flyttlass hemma hos pappa. Jag är lycklig för jag slipper en framtid med den killen. För han är inte värd mig. Men det var nog mest känslan av att bli lämnad som gjorde mest ont. Där stod jag med mina planer (som vanligt) om att inreda och bygga hem, samma dag det skulle börja så blev det ett avslutat kapitel vid dörren kan man säga. Jag lever mer eller mindre i lådor, för jag har inte energin att dra upp alla lådor jag har. Eftersom jag har mycket och eftersom det påminner om varför jag bor i mitt flickrum på 12an. Från att gå till självständig till hjälplös det är känslan. Men jag är ändå glad. Eller jag är mer tacksam. Tacksam för att min pappa låter mig bo hos honom. Tack pappa för att du låter mig bo hos dig tills jag känner att det är dags att flyga ur boet igen.

 

Poängen med detta inlägget handlar inte om hur min framtid ser ut, hur mitt förflutna har varit eller vad som kommer att hända idag. Poängen är att oavsett vad man än gör här i livet så ska man alltid lyssna på sig själv först och inte tänka på vad andra vill med sitt liv. Vad som är rätt och vad som är fel kan bara du avgöra då du är kapten på ditt egna skepp Livet. Du styr dit du vill och är en fri människa. Låt ingen ta din frihet ifrån dig!

 

Nu ska jag gå iväg och fortsätta min resa "Att ta ställning till livet".