Hello!

 

Ja, nu sitter jag och skriver några rader igen. Känns faktiskt riktigt bra. Tillgänglig men ändå inte. Dessvärre har jag kommit in i en otrolig egobubbla nu. Är det inte jobb så är det att gömma sig någon annanstans. Och jag är faktiskt ledsen för att jag har kommit hit. Jag tror jag har flytt ifrån det som för mig annars är normalt, flytt ifrånmig själv litegrann. Flytt ifrån allt som säger ORO, STRESS, MÅSTEN, ANDRA, MÅNGA, PENGAR.. Det som egentligen är en del av mitt liv. Något som jag känner att jag inte har klarat av att ta hand om som jag ska. Bättre att släppa fjärilen än att hålla den för hårt kan man säga.

 

Men jag känner mig mer hel nu. Efter att ha sett EN FILM och läst ca 40 sidor i EN BOK, så har hela min kropp blivit lättare än vad den har varit på nästan 1½ år! Det behövs så lite för att göra så mycket, och det var länge sedan jag kände någon form av ro på detta sätt. Jag kan självklart gå in i min bubbla där jag stänger ut allt för att få tystnad, där jag kan grubbla och fundera på vad livet innebär. Men det funkar inte riktigt att finna ro på det sättet, inte på samma sätt som det gjort nu.

 

Jag börjar brainstorma över vad jag vill göra och vad massa kul det finns att göra för att få livet underbart. Det började med att jag tog med mig HEMLIGHETEN i Norgeväskan. Den har väl åkt fram och tillbaka några gånger. Ifall jag börjar läsa den liksom. Och så började jag läsa lite igår.. JAG ÄR SÅLD! Har tänkt hela dagen på massa saker som står i boken och försöker göra som dom säger. Jag tror på detta, jag tror så pass mycket att jag är villig att ge det en chans iaf. Att välja glädje var det en gubbe som sa en gång i en DVD (samt bok) som jag har hemma. Han var inte dum han!

 

 

Handlade även några dvder när jag är ute i bubblan och glider. En dag är en av dom. Tänkte inte något speciellt om den och hade faktiskt tänkt lägga tillbaka den i dvdhyllan där den låg. Jag är glad att den fick följa med mig hem. För såhär känslosam har jag inte känt mig sen The notebook kom ut och det var ett tag sen! Jag blev så förbannat ledsen och tänkte "Är livet verkligen värt att leva när man förlorar dom man älskar? Överlever man det?".. Sen tänkte jag efter igen.. "Att få uppleva den kärleken gör livet värt att leva, även om en pusselbit av den kärleken försvinner så finns den alltid där". Trots att jag satt där med ångest i typ 3 minuter över att förlora någon jag älskar högt så kände jag sådan lättnad efteråt. Jag är glad att jag har de människor runt mig, som alltid är runt mig. Ni kanske inte är i samma rum som mig, eller kanske inte i samma land, men herregud vad jag älskar er! Alla har ni format mig till den jag är i dag och jag ska bara ge den Anna en chans att komma fram igen. hon har gömt sig för länge nu. Jag har inte tid att vara orolig, stressad och otroligt stel i kroppen. Jag har tid till att älska, andas och leva! Who's with me?

 

 

Nu ska jag med ro i min kropp, lägga mig i sängen, somna och vakna som en ny människa! Imorgon ska jag ta hand om mig själv genom att ta hand om andra. Godnatt allesammans, glöm inte bort att jag älskar er! Även om jag inte säger det så ofta eller att vi ses. Ni finns i mitt hjärta!