Hello!

 

Ja, jag som vanligt lever i min berg-och-dal-bana liv. Har fastnat för The walking dead som är min nya drog. Dock är det örti år kvar tills säsong 5 kommer ut, så Supernatural (som föralltid kommer vara mig närmast) gås om och om igen. Jag har upptäckt en känsla inom mig att jag vill följa något, som t ex the walking dead eller supernatural. Kan det handla om rutiner? Fast väldigt konstiga? Eller är det ett rop efter något att älska? Älskar jag serien så klart älskar den ju mig tillbaka. Nej, jag vet inte ja. Det kan också vara helt enkelt så att jag tycker det är bra program jag tittar på också.

 

Sitter just nu i Norge och gör lite mera matlådor. Matlådsdrottningen. Men hellre ens egen mat än att försöka äta något man inte är sugen på. Fast det känns bättre att ha med sig egen mat, kontrollbehov kanske det är men aah. Att ha sin egen mat, dosera efter sin egen mage. Jag tror det är bättre för mig. Att jag tar kontroll över mig själv. Ta kontroll över mig själv och mitt liv. Vad vill jag? Hur ska jag göra? Dimman har nu blivit klar. Jag har tagit stora steg de senaste två veckorna.

 

Jag önskar att alla håller sina tummar och tår för det beslutet jag tog i veckan. Jag har sökt till skola, jag säger inte vilken här på bloggen. Vem vet vem som läser detta? Skulle iallafall vara fantastiskt att sätta sig i skolbänken igen. Ha lite av ett "normalt" 23årings liv. Att slita som jag gör nu, det är typ de man ska göra om man vill bli popstjärna eller möjligtvis President. Men nu är det inte något sånt jag vill.

 

Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, har iofs tagit ett steg åt något jag vill göra. Men vill jag det hela livet? När vet man vad man vill? Kommer man någonsin komma på det? Jag vet ju vissa saker jag vill med mitt liv. Jag ska ha hund, spelar ingen roll vad någon säger. Det kommer hända, när jag är redo att ta det ansvaret. Så jag lever på att låna andras tills vidare. Jag ska ha 2 barn, helst ska de vara tvillingpojkar men en tjej och en kille funkar också. Som jag känner nu vill jag forever vara rödhårig, varför inte visa sitt rätta jag hela tiden tänker jag? Jag vill gå ner i vikt men i min egen takt, utan några kommentarer om att jag gått ner i vikt eller att jag BORDE. Det tar nämligen död på min motivation och min hjärna går över i rebell-mode = Jag går i protest istället. Får ju då känslan av att min vikt är viktigare än vad jag är, vilket inte är så kul. Jag vet att alla menar väl men var hellre tyst för de sårar mer än vad det hjälper. Jaja, nog om min vikt. Jag har börjat träna, WAY TO GO MOLANDER!

 

Jag är väldigt snurrig med vad jag vill och allt har sin tid. Jag har inte bråttom med något, jag tror jag njuter mer i nuet. Tar dagen som den kommer om det inte är något som måste planeras. Tar mer hand om mig. Nu behöver jag ta hand om mig lite extra då jag kom hit med to bad feelings och det stör mig. Ibland önska jag att alla var lika smarta som jag när det kom till respekt, vänner, människor.. ja ALLT! Som jag tänkte tidigare idag, "du skulle ha ett Anna-skött i panna!", ett helt eget hotuttryck som inte betyder så mycket. Vad är ett Anna-skött liksom? Haha, min hjärna och jag. Vi har bra team work, eftersom vi skriver så mycket grejer som inte någontans är sammanhängande. Men det går bra, det känns bra. Jag är bäst.

 

Glömde ju berätta för er att jag sökt jobb på Cirkus. Och det kan man tro är ett försenat aprilskämt men nej, det är så sant som att jag sitter här och skriver medans magen skriker efter mat, tvätten är färdig och biffarna tar örti år på sig att bli stekta. 4 dagar till sommaren och jag BER TILL GUD att jag får det. Håll tummarna där också är ni snälla!

 

Ibland önskade jag att livet inte var en enda stor gåta. Fast det kanske är det som är charmen med livet. Det finns tårar, skratt, glädje, spänning, äventyr, crazybananas, ullared, kärlek, vänner, fiender, familj, pojkar, djur, vatten, cancer, sjukdomar, botemedel, djungel, rymden, pluto, musik, levande ljus. Listan kan bli lång. Jag har gått runt i frågor sen i torsdagskväll och nej, jag är inte ledsen. Jag är bara förbannad besviken och förbannad. Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Dock kan jag inte påstå att jag har sett detta och det är väl det som sätter frågetecken? Vad har jag gjort? Är det mig det är fel på eller är det du som gömmer något? Varför inte vara ärlig med valen man gör och säga direkt? Inget fuffens här inte, raka puckar gäller! För varje gång jag utsätts för något som sårar mig på något sätt, så blir jag så jävla full i energi att jag skulle kunna explodera på fläcken. Tusen olika fula saker rusar runt i mitt huvud, hur jag skulle skrika och vara förbannad, ledsen och besviken. Jojomen, detta ger mig svar på varför jag var en surpuppa när jag var liten. Gick runt och runt och runt och samlade på mig en massa irritation, min energi försvann för irritationen försvann inte och sen exploderade jag likt en vulkan. En del ska som sagt ha ett Anna-skött i panna, och vad det nu är. Det får vi se den dagen jag exploderar.. på riktigt, haha!

 

Allt i mitt liv, handlar inte bara om mig själv. Vad jag gör för mig själv och vad jag gör med min hjärna. Det handlar även om allt annat. De senaste har varit både ups and downs som jag skrev. Det händer något, åker rätt ner, sen går det sakta uppåt tills nästa gång det går rätt ner. Tidigare i veckan gick mosters älskling bort och förevigt somnade in. Efter dåliga armbågar och korsband som inte var som dom skulle så fick han somna in, Maddox. Det känns grymt att säga, men jag står för det, och det är att jag är mer glad än ledsen att han har fått somna in. Självklart känner jag att en del i mitt liv inte är som det ska vara, vart är gossen? Men med tanke på de skador han hade och de känslor han gömde, som alla andra hundar gör, så var det skönt för mig att han fick somna eftersom hans kropp inte ville som vi ville. Vi ville ha honom frisk, gosig, sprallig, mysig, nonchalant, dreglig. Vi ville ha honom tills han blev gammal. Men hans kropp sa något annat, något som vi inte kunde göra något åt. Det var skönast för honom, det var för hans bästa. Han kommer föralltid vara mosters älskling och gosse. Little boobii. Jag glömmer aldrig när syrran berättade med Andreas vad som skulle hända med Maddox om dom två dog, när de var på väg utomlands. "Ja det blir väl den som atr han först" hahaha och den piken var riktad mot mig. Jag skulle slåss genom eld och vatten för dig älskling. Jag hoppas Mimmi, old and wise och också Lukas the biter tar hand om dig uppe. Jag älskar dom lika mycket som jag älskar dig. Jag glömmer dig aldrig gossen, du kommer föralltid vara mosters boobii. Sov sött bland stjärnorna och prutta lagomt mycket där uppe.

 

 

Imorgon ska jag åka till syrran efter jobbet. Första gången jag ser henne efter att Maddox somnat in. Jag tror hon behöver mig, iallafall någon som är henne nära. Hennes nära är 20 mil bort hela tiden. Hon bor i Norge utan mormor och morfar, Peter, Farmor, pappa, Malin, Mamma och allihopa. Det är otroligt starkt av henne att hon stannar kvar. Senast igår sa jag att "för mig ska det vara antingen eller när det kommer till Norge jobb. Flytta och jobba, eller jobba hemma och förbli hemma.", denna pendlingen jag har funkar inte. Iallafall inte i detta yrket. Vill jag tjäna pengar så jag skulle kunna torka mig i röven med det när lönen kommer eller vill jag tjäna pengar utefter vad jag tycker är kul och brinner för? Säger ju sig självt egentligen. Nu är det andra bullar och jag är på väg åt rätt håll. Känns ända in i maggropen.

 

Nu måste jag steka klart biffarna och sen måste jag lägga mig, min rygg just nu skriker efter sängen. Så det är bäst att lyssna till sin kropp, vad säger den? Nattinatti!