Hello!

 

Ja, minsann har jag mina luckor och jag finner ibland stunder där jag skriver av mig. Kanske ska ta och sluta ursäkta mig själv hela tiden, jag skriver ju trotsallt när något vettigt ska komma ur mig? En sak jag lärt mig ikväll trots att jag är sjukt trött är att jag ska ALDRIG sluta blogga. Det är så kul att gå tillbaka och läsa allt man gjort. Läsa, minnas och känna tillbaka allt man kände då. Good times and bad times.

 

Läste nyss ett inlägg ifrån 2007 där jag började umgås med Jokki. Det är så jag kallar honom här och om han nu en vacker dag skulle läsa bloggen, så vet han vem jag pratar om också. Förr så skrev jag mer vågat och öppet. Ibland skrev jag saker som var väldigt överdrivna men kanske till en viss del var sant. Ville nog bara spice it up i texterna. Men något i just det inlägget jag läste, så blev jag alldeles varm och glad på insidan. Under den tiden vi umgicks så hade vi "vår grej" och det var yatzy. Inte yatsy med tärningar, papper och penna, utan yatzy som fanns gratis på någon internetsida som man kunde köra varannat kast och så avgjordes matchen när en person hade valt alla sina alternativ. Då var jag 16 år och var ett braceface. Just den "flingen"/"romansen" jag hade med honom då, kan jag säga att jag mer eller mindre levde väldigt mycket på. Visserligen levde jag alltid på kärlek, när jag träffade någon då. Man hade mycket mer känslor och var mycket djupare i dom än vad jag kan tycka att jag är nu. Nu kör jag mest på hur kommer det sig att det är si och hur kommer det sig att det är så. Det är inte riktigt samma känslor.

 

Ibland önskar jag att vissa saker man hade förr, alltid ska finnas. Man kan ju inte gå vidare om man inte släpper taget, men alla sådana där saker som fick en att få en syssolös helg att bli rolig. Folk ringde när de var berusade och ville bara prata om liksom ingenting. Minns en kille, han tyckte det var konstigt att jag inte blev sur när han ringde mitt i natten. Klart jag inte blir sur när någon ringer mig för att bara få prata. Speciellt om jag är intresserad av killen, då kände man ju sig speciell. Nu ringer ingen när de är ute på galejj och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det faktiskt. Har man kommit i en ålder där man inte ringer på fyllan pga att folk ska tro en massa om en då eller är det bara så att de som ringde förr inte har något intresse av kontakt med mig även de nya människorna jag möter och pratar med? Nu ska ju tilläggas att de flesta som ringde förr, har nu flickvänner, kanske barn och antagligen hus. Eller läser på universitet.. kanske har flyttat pga jobb. Släppt taget och gått vidare med sina liv. Det har ju jag också gjort. I can't blame them. Men jag minns, glömmer aldrig och saknar det! Jag saknar er där ute och jag är glad för att ni kommit långt i era liv! Även om vi inte längre pratar.

 

Sitter och lyssnar igenom alla låtar man lyssna på när man var yngre. Daloz, Fonky Fresh, An2n & Affe. Alla gamla goa underground hiphop låtar som bara tar mig tillbaka till förr. Jag är inte en person som lever i det förflutna, men jag tänker ofta tillbaka på hur det var och med de superminnet jag ärvt så minns jag saker i detaljer. Minns precis vad jag hade för kläder den kvällen jag och Sanna skulle hem till Niklas på fest. Svarta ballerina skor med blommor och ett smycke framtill, svarta piratleggins med spetskant, ett vitt linne från Kaxs (Kappahls barn märke) och en vit tunn tröja med randigt stickmönster och diamant knappar. Minns att vi satte oss vid "barnparkbänken" dom hade då vi var yngst och var blyga. Där satt vi, jag, Sanna, Niklas och Freddie. Jag minns hur vuxen jag kände mig när jag umgicks med Jokki, kände mig som en flickvän men vi kom aldrig till den punkten där det bestämdes. Det tynade ut och kom igen, flera gånger i olika perioder i flera år. Jag minns när jag var tillsammans med min första kille, Simon. Han var 194 och väldigt smal kille. Spelade handboll i Skåre och ja, han var ju något som alla tittade på. Något alla ville ha, more or less. Jag trodde inte i hela min värld att han skulle bli min och ja, jag kände mig lyckligt lottad! På den tiden gick jag på konfirmationsträffarna, vintertid. Även under den tiden så köpte mamma sin svarta merca. Jag minns alla bra stunder och jag minns alla dåliga stunder, men jag är så himla tacksam att jag minns allt!

 

Pratar inte med någon av dessa killar nu för tiden, men jag vill ändå säga tack. Tack för att ni lärde mig vad känslor är. Tack för att ni lärde mig vad jag ska tycka är rätt eller fel i relation med en partner. Tack för alla stunder vi haft, bra som dåliga. Tack för att vi har skrattat och gråtit, bråkat och stöttat. Tack för att jag fick vara en del av era liv, även om det inte var långa stunder. Tack för all erfarenhet ni gett mig. Tack. Återigen tack.

 

Även om de kanske inte läser detta, så känns det ändå bra att få ha tackat. Känns som jag släppt det som har hållt mig bitter till olika saker. Som jag sedan har pikat någon av dom för. Vet många gånger jag har pikat för att de ska känna samma smärta som jag känt löjlig som man är, men det är över nu. Nu släpper jag taget om det gamla, bittra och tråkiga. Ni trotsallt gav mig mer lärdom än smärta. Som en av de gamla goding låtarna säger.. "Mamma säger det går många fler bussar". Och det är ju sant. Den rätta kommer, när tiden är inne för det.

 

Nu blev jag djup, mitt 23års djup. Inte mitt 16års djup eller mitt 19års djup. Mitt mer mogna jag har ju öppnat en hel del av det förgångna som väldigt många inte läst men som finns längre bak i denna internetdagbok. Det jag skrivit tidigare är inget jag vill ta bort, för det visar vem jag varit. Och jag var en riktigt tuff brud förr, eller ja.. det var ett tufft skal med en mer förvirrad och känslig insida. Nu vet jag att jag ska visa alla mina sidor, nu finns inga skal. Inte ens när det kommer till att ses första gången. Det är mycket Take it or leave it över mig nu. Passar det inte så är det bara att gå vidare. För varför ska man behöva krångla och dryga ut på tiden när man kan vara öppen, rak och ärlig från början?

 

Nu blev det ett långt inlägg och jag tänker inte ens kolla igenom om jag stavat fel eller skrivit konstigt. För det är såhär mina tankar har kommit ut. Svart på vitt. Nu ska jag återgå till livet utanför bloggen och ta en lååång tupplur innan klockan ringer igen. På en söndag. Livet fortsätter. Sov gott på er allesammans! Godnatt!