Hello!

 

Ja, nu lider år 2015 mot sitt slut. Det har varit toppar och dalar genom hela året. Som det känns just nu så har det varit mest dalar. Men topparna har funnits och lyft upp en igen. Fast mest dalar. Känns som att detta året blev lite av en prövning för mig. Litegranna som att.. skulle jag klara av det? Orkar fröken Molander liiiiite till? Vad mycket kan vi pressa henne?

 

Mer eller mindre skulle man väl summera det till att jag är en jävligt tuff tjej. Många gånger kan jag själv tycka att "OH MY GOD.. what a whimp.." för småsaker. Fast egentligen kanske det är som alla bilder man finner på sociala medier: "När någon är ledsen och gråter, är det inte ett tecken på svaghet utan på att den kämpat och varit stark för länge". Det är ju oftast det som kör många in i väggen, man tror man är oslagbar. Med alla negativa händelser som skett under år 2015 så kan man säga att jag är som en orubblig betongklump. Försök lyfta iväg mig, trycka på alla känsloknappar och samtidigt ladda med dynamit.. Jag har år 2015 stängt av mycket av mina egna känslor. För att på mitt eget sätt överleva mig själv, vara självständig, inte bli sårad, inte må dåligt på något sätt. Anna behöver ingen hjälp, Anna kan själv, Anna ska göra allt själv. Det enda jag skulle ha gjort var att släppa på mina känslor. Gråta, skrika, vara arg, skratta och som jag föralltid påpekar till alla andra människor: VARA SIG SJÄLV.

 

Det är det som är så dumt när man är omtänksam, man tänker mer på andra än på sig själv. Man stöttar andra och man tar hand om andra, men inte sig själv. Självklart har jag underbara människor i min omgivning som tar hand om mig dom dagar det blir mycket för mig. Men ibland måste man nog ha den där känslan av att "Detta gjorde jag för mig, bara mig". År 2016 ska jag visa mera känslor, inte vara rädd för att ta en match jag kanske förlorar och vara mer mig själv.

 

Just här i sistens så har Missy försvunnit och inte kommit hem igen. Det är väl den sten som varit den tungaste denna hösten/vintern för mig. Vart är hon? Lever hon? Mår hon bra? Missy är väl den stenen jag faktiskt känslomässigt inte har tagit itu med. Jag har inte accepterat helt att hon kanske är borta föralltid. För mig är hon den lyckliga katten som kom hem igen och leker omkring här på Tjärn. Hon blev mer inne än ute och det var tecken på trivsel då hon körde 20 min ute och sen skulle in igen. Med tanke på att jag tryckt undan saker för att inte acceptera så har det väl kommit till en punkt där jag accepterar litegrann. När jag pratat om henne så är det inte "Så gör Missy också" utan mer "Så gjorde Missy också". Ser det som att jag börjar komma in i acceptans, även om jag inte börjat ta itu med det. Det enda jag önskar är att hon kommer hem och om hon inte kommer hem så önskar jag att hon har det bra. Jag saknar din Missymos.

 

Har gjort mycket sen ajg sist uppdaterade, bland annat surfa upp 100GB surf så vi kommer inte höras förens efter nyår kan jag säga, haha! Pappa är hemma så får försöka umgås med han ikväll för imorgon åker hem tillbaka till Kina. Återkommer mer om det nästa gång vi hörs av, ciao!