Hello!

 

Ja, denna veckan ingår allt som ahr med bra rutiner att göra. Eller ja, bra och bra.. försöker väl iallafall. Är lite kämpigt att gå upp när man inte måste eftersom jag kan ta vara på all sömn och sova ut, varje dag, mer eller mindre. Men ja, jag får ju saker gjort iallafall.

 

Igår tog jag mina första simtag i simhallen på flera år. Det var skönt att vara tillbaka där och köra kvällssim. Första kvarten hade jag hela poolen för mig själv. Nästan som när man är på Römskog och simmar, fast då saknas musiken. Visserligen är jag inte rik för tillfället, men det var väldigt smidigt att bara dra kortet för att få ett årskort. Så kan man bada typ varje dag om man vill. Saknar den tiden då man åkte till simhallen bara för lek, varför leker man inte längre? Att va vuxen är så totalt ocoolt. Ge mig landet ingenstans och ge mig alla måsten som vuxen så jag akn kasta dom i sjön!

 

Jag ska prova något nytt framöver när det kommer till mig själv och kontakt med andra. Framöver kommer jag inte svara i telefon lika mycket. Varför jag väljer att göra såhär är för att det senaste så har det tagit mer på mig än vad det har gett. Sedan behöver jag vara för mig själv och välja själv om jag vill prata med någon just då ett samtal trillar in eller åka till någon om jag känner för det. Det ska vara på mitt eget villkor och det ska inte bli påtvingat som det kan bli på insidan av oss. Man känner någon form av plikt och man måste saker, bara för andra tycker det. Men i slutändan så är det alltid till en själv man måste gå tillbaka till. Vad vill jag? Vad är mest nödvändigaste att bry sig om när det kommer till andra människor? Jag anser att alla har vi lika värde, men vid konsekvenser borde man få smaka på sin egen medicin självklart, men när det kommer till mig och en annan människa. Vi har samma värde, men varför måste jag värdera någon annans känslor över mina egna? Är det mitt projekt? Är det JAG som gör saker för mig själv eller tycker någon annan att den ska göra saker åt mig? Vad är mitt och vad är ditt? Jag tycker det är viktigt att man ska kunna vara lite självständig, för att inte glida på räkmacka genom livet och jag mer eller mindre vill lära mig ALLT för att kunna klara mig själv. Det är också viktigt att be om hjälp när man behöver det, men det är också viktigt att inte ge hjälp till någon som inte har bett om det.

 

Oftast så vill man bara väl med allt och alla. Och ibland blir det inte riktigt det budskapet som kommer fram. Vet hur det var när jag var arbetslös för första gången. När någon frågade mig om hur det gick med jobbsökandet, så gick det bra i början, för vem undrar inte hur det går? Men när frågan blev allt mer tjatig så blev jag väldigt irriterad och jag kände att ingen kunde förstå mig nrä det kom till att söka jobb. Det är ju inte bara att knäppa med fingrarna så har man jobb eller så söker man jobb. Söka jobb är en stor process där du jobbar med ditt cv och personliga brev hela tiden för anpassning till de jobb man ska söka. Eller när folk t ex inte ser hur jag växt i mig själv utan bara ser tillbaka på den jag var när jag var yngre. Jag har bara hört EN person i min nära krets som sett mina stora steg när det kommer till t ex huset som jag underhåller själv. På ett sätt gör det lite ont i mig, för det är så mycket negativitet i luften och att vara en positiv solstråle funkar inte hela tiden. Vet många gånger att jag kan falla in i den negativa luften och prata negativt själv. Så vill jag inte ha det. Sen kan man ju som jag sa tidigare, mena väl med allt man säger, men det kan komma ut så förbannat fel så det skadar mer än vad det ger.

 

Men nu vet ni där ute i cybervärlden att jag kommer inte att vara kontaktbar på telefonen. Jag kanske skriver i bloggen, men då handlar allt om mig. Nu lägger jag ifrån mig telefonen och ska göra lite frukost, skulle ni ringa och jag inte svarar så väljer jag att inte göra det. Då ringer jag när jag känner att jag är pratsugen! Ha en bra dag allesammans!