Hello!

 

Ja, idag kan man säga att jag har gått on memory lane. Har kollat igenom fyra år av massa gamla bilder. Jag är mållös, lycklig, full av saknad och lärdom. Även om det finns vissa bilder och vissa stunder man helst glömmer för de är FÖR pinsamma för att minnas, så är det väldigt nyttigt med en tillbaka blick i livet. Inget år har varit det BÄSTA året, inte SÄMSTA heller. Alla år har bara varit fyllda med fram och motgångar. Utmaningar och lärdomar. Jag vet vad jag behöver eller snarare, jag har ännu en gång lärt mig vad jag behöver i mitt liv.

Jag upptäcker också vad det finns i mitt liv som jag inte vill ha, men omedvetet drar på. Det är väl detta som gör livet mycket mer intressant. När man kan se sig själv ifrån olika håll och hela tiden hitta nya saker man aldrig har tänkt på. Oftast har eller snarare ser jag mig som så självklar. Glad, pigg, rolig, schysst tjej som är som alla andra men ändå har något unikt att komma med. Men allt är ju inte så självklart när vi väl gräver lite djupare. Jag har de senaste året haft väldigt lätt för att gråta, en period kunde jag inte ens gråta till film. Nu räcker det att se på en barnfilm så kan tårarna spruta. Vad kan det bero på? Enligt mig själv så är det hormoner som säkert flyger runt, det gör det ju i alla andra kvinnor hela tiden. Eller så är det lite mycket just det tillfället. Eller så är jag ensam och känner mig som den enda människan på jorden. Men alla dessa "anledningar" jag kommer fram till, har nog egentligen inte med mitt lättgråtande humör att göra med. Nya teorier kommer upp hela tiden om varför. Men av att se tillbaka blicken så säger det väldigt mycket om varför min hjärna och kropp gör såhär.

 

Jag har gått ifrån en underbar barn/ungdom till ett vuxenliv som jag nästan hatar. Jag vill inte växa upp, jag vill bara leva här och nu. Men som många säger, man kan inte få allt. Egentligen är jag en väldigt lugn tjej, känner jag mig som när jag är själv iallafall. Förutom när jag ska åka hem till Sverige, då kan jag vara lite crazylycklig i bilen. Men varje gång jag möter en människa, så vill jag bara prata ur mig ALLT som jag kan komma på. Precis som att jag pratar med en psykolog. Väääldigt oschysst eftersom att den andra parten kanske också vill ha någon som lyssnar, eller hur? Kom på mig förut med detta och jag tror det är mitt sätt att visa mig själv för världen. HALLÅ?! HOHO! HÄR ÄR JAG! Och så inser jag ju själv sen, varför ska jag visa mig för? Jag är inte osynlig, oälskad och jag pratar med folk VARJE dag. Har daglig kontakt med alla hemma, träffar dom regelbundet om inte varje gång jag är hemma. Men jag tror att detta grundar sig stort i att jag ifrån utveckling av att flytta hemifrån, bo själv, ha mina egna regler, eget ansvar, egen ekonomi, ett helt eget liv till att flytta hem och bo tillsammans med pappsen.

Jag stortrivs att bo tillsammans med min pappa. Det är ju trotsallt enda gången jag får se honom eftersom han oftast är utomlands och om jag bor på annan ort så skulle vi synas mycket mindre än vad vi gör nu. Jag älskar min pappa. Jag behöver inte betala för något, han hjälper mig med min bil och skulle min ekonomi riktigt vara åt pipsvängen så vet jag att han står där och hjälper mig 1000 gånger om. Jag har respekt hemma i huset. Det är ju trotsallt han som äger det. Det är väldigt bekvämt egentligen, rejält bortskämd är jag egentligen. Jag klagar inte, jag tycker det är en lättnad. Men det har nog gjort ett bakslag i mitt vuxna jag att flytta hem igen. Från självständig kvinna till tjejen i flickrummet. Jag gör alla vuxen grejer som jag gjorde när jag bodde själv. Men känslan av att jag bor hemma med en av mina föräldrar igen är en skamsen lättnadskänsla samtidigt som man blir vääääldigt liten igen.

När jag var sjuk tidigare i veckan och bara låg där i soffan helt ensam så tänkte jag: Är det såhär det kommer kännas när man blir sjuk när man flyttar igen? I dom tråkiga tankarna så kändes det faktiskt så, forever alone liksom. Vart är min pappa? Han ska kolla min feber och byta spyhinken. Men när jag tittat tillbaka på mig själv hur jag utvecklas så kommer jag ju på mig själv. Anna, minns du att du bodde typ ensam i Sunne i 2,5 år utan att ha någon hjälpande hand? Du hade Robban, men han kunde ju inte hjälpa dig hela tiden. Alltså det mesta gjorde jag själv, mitt vuxna jag tog hand om mig själv medans mitt barn jag låg kvar under ytan och kände sig trygg.

 

Detta får mig att tänka till ännu mer, när jag kände mig hjälplös som arbetslös så försökte jag lösa det med en pojkvän och vi såg ju hur det slutade? Jag var mer man än vad han var i slutändan och tur var väl det. Vem vet vart jag hade stått idag om det förhållandet hade fortsatt? Förhållandet i sig var det aldrig något problem. Vi bråkade aldrig och vi respekterade varandras åsikter och intressen. Men slutet avgjorde verkligen eftersom då kom allting upp till ytan. Jag som kvinna var en man och han som man var en kvinna. No good match.

Och för att komma vidare så vill man ju självklart träffa någon ny. Vilket jag gjorde. Ett bra tag efter att det tog slut. Där jag stöttade till 110% så länge tills min hjärna sa att sluta. Jag gav mer av mig själv än vad jag fick tillbaka vilket slutade i att jag inte orkade hålla mig positiv nog åt oss båda. Vilket i sin tur tog min hjärna över och sa "ta hand om dig själv". Det har jag gjort sedan dess, men på helt fel sätt. "Leva vidare som vanligare fast ännu bättre" funkar inte. För människan har fortfarande känslor och dom viftar man inte bort med dammvippan.

 

Jag glömde bort mig själv att jag måste acceptera vissa saker i livet. Speciellt acceptera mig själv. Gråt Anna om det är de du behöver. Skratta om du känner att det kittlar gott i magen. Go crazy bananas för att du känner dig vild, galen och helt fantastisk. Acceptera din TUNGHÄFTA när du möter en människa du inte känner men som samtidigt förtrollar dig. Acceptera att vissa vill vara "vänner" och vissa vill vara dina riktiga vänner. Gilla läget och glid med livet istället, du tjänar mer. Var inte rädd, det kan du vara när du blir jagad av ett gäng galna apor med stjärtfenor. Då är det något som verkligen inte är RÄTT.

 

Det som är synd är att jag söker ibland bekräftelse men får inte det jag behöver. Så länge jag kan minnas så har jag väldigt sällan hört de spontana kommentarerna som man oftast får vid speciella tillfällen istället. Jag borde jobba mer med mig själv egentligen, när det kommer till min insida och hur jag värderar mig själv. Jag vet att jag har mycket positivt att medföra världen, ingen kan vara mig själv mer än jag. Men jag tror att det är omgivningen som har gjort att jag skäms att t ex prata med mig själv i spegeln om vad snygg jag faktiskt är eller säga saker till mig själv och faktiskt mena det. "Idag Anna är du väldigt vacker", det finns inte i mitt bibliotek liksom. För ser jag inte så vacker ut som jag anser vara vacker så tycker jag inte det. Men som sagt, det är mitt värde som jag sätter på mig själv som jag ska jobba med. Inte det yttre värdet där andra tycker om mig. Vad tycker jag om mig själv, det är det som är viktigt här. Får gräva fram mina gamla böcker ifrån skolan och läsa om igen. Självkänsla och självförtroende, mycket lite självkänsla och måttligt jävligt mycket självförtroende. Där har ni mig!

 

Idag har jag lärt mig att jag är fortfarande samma tjej men med mycket med lärdom om mig själv än tidigare. Jag har även lärt mig att flytta hem är inte så dåligt, men bättre att ha eget när man redan haft eget en gång tidigare. Jag har även lärt mig att det är jag som har gjort mig till det lilla barnet och inte till det vuxna jaget när jag flyttade hem. Jag har också lärt mig av mitt gamla jag vad jag behöver för mitt idag jag.

 

Idag blev det mycket text, men vettig läsning för mig själv. Ibland brukar mormor säga det när dom har främmat "Ja, att Anna inte skriver bok. Hon skriver så mycket och fort går det!", hon har helt rätt. En dag ska jag nog göra en självbiografi med den riktiga nakna sanningen om mig själv. Där tankarna bara flyger ut ur hjärnan och ner på papper. Men det är en annan dag. Nu ska jag faktiskt lägga mig och se på någon mysig film.

 

För jag känner mig mer nöjd med mig själv efter jag skrivit detta inlägget. Godnatt på er!

Hello!

 

Ja, då är man ett år äldre då. Började inte mitt år som 23 åring så bra eftersom herr magsjuka kom på besök igår morse. Kroppen blev utrensad deluxe från båda håll och jag tror jag hade feber. Pendlade väldigt mellan att frysa ordentligt och tycka att det var otroligt varmt, så enligt min diagnos hade jag nog feber. Sov mycket fram och tillbaka hela dagen. Första gången på väldigt många år som jag känt mig sjuk. De enda som brukar hända när jag är i närheten av att vara sjuk är förkylning och då är jag bara snorig. MEEEN jag antar att man lär sig alltid nya saker då man blir sjuk.

 

Men idag är det mycket bättre. Jag känner mig som vanligt, men lite seg. Fryser litegranna men inte som igår. -så snart ska jag ta och slänga i en tvätt, städa iordning lite på mitt rum och ta på mig lite mer "vanliga" kläder. Inte pyjamasen alltså. Ringde nyss och beställde tid till cellprovstagning. Inget man kanske ser framemot men besiktning av kroppen behövs ju också. Funderar på vad jag ska äta också. Det jag fått i mig det senaste är 2 liter cola, lite ostkrokar, en liten drickyoghurt och en liten cola napp. Tror min kropp behöver lite mer mat.

 

Nu ska jag ta och kurera mera. Slänga i en tvätt och fundera vidare på mat. Vi hörs people!